Värmlänningarna

 

 

Sällskapet
Wermlänningarne

90 år 2017

 

 

 

 

- Välkomne go' vänner bå gamle och onge
som kommit te stärs för te höre och se
dä hundrafemtiårsgamle spel vi ska ge
Vi är ittnô styve te danse och sjonge
som di uppå Opran, dä märker I snart
å spele ä häller inte särdeles rart
Men nôe som vi har som kritik lär ska tåle
dä ä dä värmländske tongemåle
Vi har inga granne kulisser te se
Di enda vi har, har vår Herre ställt te
Så nu får I pröve i fall att I dûger
te tänke Er bå' körker å tôrperstûger
å harrgårlsbygginga ståtli å grann
Dä förste I ser nu ä nämndemanshuse
e römåla stûge mä knuter så rake
Å sômmern ä kommen å nättra ä ljuse
å drängfôlke fejer te messômmersvake

 

 

 

 

Vad är Sällskapet Wermlänningarne?

Redan 1927 skapades detta amatörteatersällskap – ”Värmlänningarna original” som vi idag kan kalla oss. Grundare var musikprofessorn Lars Zetterquist som bl.a. var konsertmästare vid Kungliga Operan åren 1889 – 1914. Här gavs 839 föreställningar av Värmlänningarna fram till 1946. ”Det värmländske tungomåle” var det nog inte så väl beställt med – något som vi i Sällskapet Wermlänningarne anser vara grunden för hela spelet. Här ges en chans att bevara gammal värmländsk dialekt – och att höra exempelvis Torpar-Jan tala högsvenska kan väl inte bli annat än en kulturkrock…    

Lars Zetterquist flyttade hem till Långvak i Arvika 1925 – här skulle han bli bonde och musiklärare på Ingesund. Men musiken från Värmlänningarna ville han fortsätta med, och med hjälp av grannar och vänner bildades så ett nytt amatörteatersällskap.

Konstnären Fritz Lindström blev både regissör och fondkulisskapare, Zetterquist själv blev storljugar’n Löpar-Nisse. Närmaste grannen Oskar Andersson på Hagen var som skapt för rollen som Stor-Sven, även om han tidigare hade haft ett betydligt mer undanskymt uppdrag som spion i Norge vid tiden runt unionsupplösningen. Trubaduren Gunnar Turesson blev drängen Anders och sonen Lars Zetterquist j:r spelade cello i orkestern långt efter sin 80-årsdag - till att börja med kombinerat med rollen som studenten William. Hans fru Aina var den första Anna, Eriks roll gjordes av Ingolf Eliasson.

Under kriget tvingades man till en paus, men sedan samlades man åter och de som varit med länge fick nu spela de ”mogna” rollerna. Carl-Erik ”Budda” Johansson hade goda kontakter lite överallt – en av dem var Skansens intendent Margareta Tullander. Hon fick se sällskapet spela Värmlänningarna på hemmaplan, varefter hon beslöt att spelet skulle framföras på Sollidenscenen på Skansen. Det blev en tradition som varade till 1988 – 40 år med 3 föreställningar varje år, det blir 120 föreställningar bara på Skansen.  

Hasse Alfredsson tog över chefskapet på Skansen, och därmed var samarbetet slut. Sällskapet Wermlänningarne står dock inte och faller med Skansen – "Värmlänningarna" fortsätter tryggt år efter år och verkar inte mista sin popularitet hos den trogna publiken.  I stadgarna anges att F.A. Dahlgrens ursprungstext skall gälla, utan moderna tillägg. Detta blir förstås svårare för varje år – risken är att varken skådespelarna eller publiken förstår språket, och kurser i värmländska brukar numera vara grunden för deltagande i spelet.  

 

Men spelets grund skulle vi aldrig förändra - vi har ett manus att följa och ser till att hålla oss så nära detta som möjligt är. Lika lite som man målar om en tavla man har köpt kan man skriva om ett klassiskt lustspel som Värmlänningarna....  

Jössehäringarnas Folkdansare och Eda Dansare är viktiga delar av spelet – här hålls de traditionella gammeldanserna vid liv. 

En orkester av hög klass är också viktig – något som vi hittills har lyckats med i Värmlänningarna.  

 

 

 

Vill du uppleva Värmlänningarna så som Dahlgren skrev det vad gäller manus och dialekt - då är vi enda möjligheten!

Vi använder inga cookies 

Wermlänningarnes hemsida skapades 20001016 av Kenneth Larsson